Time out

Efter att ha kört all in i 4-5 år för att bygga Finlands bästa skolhus var det en lång stund sedan jag hade kört enbart på ångor. Vet faktiskt inte vilken energi det var som tog mig igenom förra läsåret. Det vet jag att jag hade en personal som axlade en massa ansvar och i praktiken tog skolan i mål oavsett vilken min insats var. Allt tack och eloge åt dem!

Detta läsår har jag kört ner min egen insats. Det var antingen det eller att byta jobb, kanske även bransch. Som så många andra som gått in i väggen så blir det en hårfin balansering för att komma tillbaka. Att hitta den där balansen där du är aktiv men på ett sätt som gör att krafterna kommer tillbaka trots att du har svårt med att inte ha en miljon bollar i luften och en massa utvecklingsprojekt som för saker framåt. Att lyckas med att låta verksamheten plana ut för en stund så man samlar krafter för följande etapp uppåt mot nya mål.

Jag reagerade för en vecka sedan då det kändes som om jag är i takt med mina uppgifter, ingen häftig spurt för att klara någon deadline för något projekt, ingen forskning att sätta sig in i för att göra de rätta besluten, inga planer, granskningar eller annat som kräver en massa förberedelser. Bara att sköta vardagen. Kanske bra så för vardagen har krävt en hel del denna höst. Där har jag säkert följande område att lösa. Det är inte hållbart att jag använder 6-7 timmar/vecka till fostrande samtal. Jag får skissa om stegen för åtgärder på ett sådant sätt att den är enklare och effektivare och så att vi utnyttjar elevvården bättre, även om t.ex. kurator är på plats bara en dag/vecka.

Samtidigt som livsandarna börjar återvända så kommer även viljan att hoppa på följande projekt. Något som för mig, min personal och min skola framåt mot något ännu bättre. Jag har bestämt att något större får det inte bli detta år. Däremot nog en massa funderande och diskussioner om vad nästa grej skulle vara. En skola är en enkel plats att jobba på då det gäller utveckling. Vi har en massa som behöver utvecklas, det är bara att välja.

Men för att koppla tillbaka till förra veckan. Bara att organisera skolans verksamhet effektivare är en sak som behöver göras. Att tydligare få fram hur vi fungerar så elever och föräldrar också ser trappstegen. En lika viktig sak är sedan att gallra bort alla små husets egna mellansteg som egentligen inte är helt lagliga. Jag ser också ett tydligt behov av att få ut mera data gällande elevers utveckling så att ledandet av verksamheten i högre grad bygger på data från verksamheten i stället för hur man uppfattar det.

Kanske nästa projekt helt enkelt skall handla om att strömlinjeforma verksamheten och effektivera den. Att göra de där små sakerna rätt i stället för att fokusera på stora saker. Blir inga rubriker men i stället en betydligt bättre vardag. I långa loppet tror jag att den biten kommer att bära mera frukt än några enskilda stora saker.

För mycket av det goda

Jag vet inte om det är våren och de ljusare dagarna eller om jag helt enkelt sakta börjar återhämta mig från de senaste årens börda. Osagt bäst. Oavsett var det en väckarklocka då arbetshälsovården undrade om jag ville komma och prata med en psykolog och få sjukledighet för burn out (eller vad det skulle ha stått som orsak, utbrändhet ger ju inte rätt till sjukledighet så därför skrivs det ofta att man har depression eller nåt liknande).

Det hela startade med att jag ville ha en rejäl koll på min personal som jobbat hårt och under en hel del press i några år. Då började arbetshälsovårdaren tenta mig och hur min situation var och för en gångs skull svarade jag ärligt utan att försöka försköna något. Efteråt funderade jag hur jag inte alls hade noterat min egen situation men så är det väl för alla i samma situation.

Men kanske lite bakgrund till var jag står idag. Läsåret 2016-2017 hade vi följande frånvaron bland lärarna:
4 x 1 vecka på erasmus+ kurser
36 veckor sjukfrånvaro (här räknas enbart hela veckors sjukfrånvaron), varav jag själv stod för 8 efter en axeloperation i början av september.
Skolåret hade 39 veckor....

Skolbygget hade inletts så hela året bestod av en massa planeringsmöten, kontroller, kämpande för att få igenom pedagogiska lösningar framom billiga...

En av tre klasser som skapade massor av oroligheter så jag satt varje ledig lektion med en enskild elev i de 5-6 veckor jag hann vara tillbaka innan jul. Vi kom inte i mål med den klassen under det läsåret...

Inför detta läsår slogs vår skola och en annan ihop inför flytten till den nya skolan i samband med höstlovet. Läget detta läsår har varit att vi förutom den sista intensiva perioden gällande bygget fram till november, har jobbat stenhårt med att migrera elever och föräldrar från två skolor, jobbat med att hitta vår linje inom personalen då två nya klaslärare anställdes till detta läsår, en lärare och handledare kom från den stängda skolan och speciallärarpaketet varit nya människor för oss. I nya huset har vi även fått nya samarbetspartners som vi fungerar ihop med (ungdomstjänster, bibliotek, förskola, eftis och idrottstjänsterna).

Nu kan jag säga ärligt att det varit mer än vad jag klarat av. Personal-ledningen i skolan har långt skötts av min vicerektor för jag har ju inte hunnit vara där utan sprungit från möte till möte. Så här efterklokt skulle det enda rätta ha varit att vara undervisningsfri under hela processen. Jag vågar påstå att allt gällande skolbygget och sammanslagningen av två skolor skötts på godkänd nivå. Det som fallit bort är följande:
- personalledarskapet
- all utveckling på skolan
- kontakten och kännedomen om eleverna på skolan
- i viss mån även klart sänkt nivå på utvärdering av verksamheten

Man kan säkert säga att i vissa roller har jag bara existerat men inget har egentligen hänt som skulle föra minsta lilla sak framåt. Det här är ett stort minus! En skola skall vara en process i sig, det skall hela tiden finnas en rörelse framåt, en tanke om och sikte på utveckling. MEN för att kunna utveckla och ens att tänka framåt krävs tid och energi. Som ledare behöver man kunna fördela belastning på ett vettigt sätt. I mitt fall har det varit att konstatera att vi inte gör något extra detta läsår, vi försöker komma in i rullorna, få klasserna att fungera och försöker samla kraft inför nästa läsår då vi siktar på att sätta igång en del utvecklingsområden.

För egen del känner jag att jag sakta börjar vara på väg tillbaka. Jag noterar att jag igen är aktiv på sociala medier och kollar upp vad andra har gjort för smarta saker och funderar på om de kunde vara något för vårt hus och i så fall i vilken form och via vilka i personalen. Drömmen är en skola som ger möjlighet till lite extra för var och envar . En skola som vågar göra det där lilla extra och där personalens arbetsbörda är hanterbar och den vägen även mottaglig för nya utmaningar och försök. En skola där man kan tänka fritt och får försöka något nytt.

En del nya funderingar gällande användning av resurser och upplägg har jag ganska klara redan och via rekryteringar skall vi försöka bygga upp en effektivare skola (ökade resurser och möjligheter den vägen) . Det känns ganska skönt att få sitta med pusselbitarna och tillräckliga resurser för att låta eleverna och pedagogiken gå först. Livsandarna börjar sakta vakna igen :)

Fotnot. Nej jag tog aldrig emot den där sjukledigheten, kändes som att stänga porten när hästen redan hade rymt. Det var ännu hektiskt och jag var slut men jag såg hur det hela tiden gick mot det bättre. Så en sjukledighet där skulle ha haft marginell betydelse då min bättringsprocess var sakta på gång men en frånvaro skulle ha belastat min personal som hade tänjt sig hela tiden och det kunde bara ha lett till negativa följder. Så för elevernas och personalens skull var valet lätt, askan var definitivt att föredra framom elden.

Som finnen säger, näillä mennään. Snart börjar sommaren igen och då kan man ju inte vara annat än glad. Personligen skall jag ut och njuta av vårt land längs med kurviga små asfalterade vägar och samtidigt bygga upp förväntningar på ett nytt skolår, ett lite bättre skolår.

Första kvartalet i nytt hus

Vi flyttade in i vårt nya skolhus som döpts till Kantelehuset den 23.10.2017. Flytten var intensiv och då eleverna kom saknades alla elevstolar i åk 1-5 på min sida, ett antal bord, skrivunderlägg mm. Det blev ganska mycket plan B. Jobbigast var att flytten från våra baracker skedde på måndag och tisdag innan och då tog vi med det vi behövde medan övrigt hade nya användare i staden eller skulle till skolor i afrika. På torsdagen då stolarna skulle levereras kom det info att de inte kan leverera som överenskommet utan det går tre veckor ännu innan stolar kan komma. Då var det lite småjobbigt att hitta alternativ så eleverna skulle ha något att sitta på, speciellt då lägsta bordshöjd låg mellan 80-90 cm på elevborden och då fungerar ingen vanlig stol...

Nå vi löste det och kom igång. Reaktionerna var glada över hela linjen både bland barn och vuxna då vi fick komma in i vårt nya hus. För att citera en finsk lärare: En voi uskoa että kaikki tämä hieno on meidän koulu! En elev konstaterade att det är så fint att man nästan börjar gråta medan en annan inte förstod att vi faktiskt skall bli här och undrade när vi skall tillbaka till vår riktiga skola (barackerna).

Vad har då varit speciellt lyckat? Det tänkte jag ta upp i detta inlägg. Här kommer några axplock.

1. Skolgården! Jag var fundersam kring övervakningen då formen på gården är mycket långsmal och elever sprids ut på ett nästan 200m långt område men det har visat sig vara mycket lyckat då det även sprider på eleverna så att de som har jobbigt att fungera ihop nu får en massa distans mellan varandra. Den andra stora grejen är att det finns massor med lekredskap och spelmöjligheter så alla kan göra och leka hela tiden utan att behöva köa. Det enda som till dags dato inte använts alls på skolgården är bänkarna, ingen har tid att sitta still och det gillar vi! 
2. Arrangemangen att komma in och ut. Vi var oroliga för flaskhalsar och bråk då man tar av skor/sätter på skor vid yterdörrarna men allt har löpt smidigt och eleverna kommer snabbt vidare till sina knaggor. Punkt 1 och 2 har tidigare varit områden där bråk uppstår. Mitt subjektiva intryck är att vi har haft betydligt färre bråk och problem i den nya skolan än i tidigare skola och i baracker. Det väcker tanken att kan man via byggarrangemang förebygga mobbning, i alla fall en hel del bråk? Jag tror vi skapat en tankeställare här.
3. Många enheter men ett personalutrymme. Vi är två skolor, finsk och svensk förskola, biblioteket och ungdomstjänsterna med personal i huset dagligen. Men vi har alla ett gemensamt personalutrymme. Personligen uppskattar jag att ha ett utrymme där vi möts naturligt och kan bygga upp en känsla av att vi tillsammans tar hand om alla dessa barn vi har i huset, oavsett vem som har det officiella ansvaret. Vi tänker mera i helheter där vi tillsammans täcker barnens vardag. Jag tror att detta i högsta grad är i barnens intresse.
4. Möbler - Vi tänkte om då det gäller möbler. Vi hade några röda trådar som vi försökt förverkliga och det känns som om vi lyckades ganska bra. Trådarna var: Ergonomi (för både lärare och elev), flexibilitet (både att enkelt kunna ändra formationer och justera om möbler så de passar både liten och stor), rörlighet (möbler som ger den oroliga eleven möjlighet att röra på sig utan att det stör de övriga i rummet) samt en viss rollfördelning i utrymmen så att vi har rum för olika ändamål (mer normala rum, utrymme med klar grupparbetesprofilering samt rum för att ha sköna lässtunder). Det finns även en klar tanke om att vi har olika elever och vi plockar fram den sorts möbel som verkar vara bäst lämpad för varje elev och kör inte så att alla skall ha exakt likadana möbler.
5. Specialutrymmen: Kombinationen musiksal + scen i samma plan är en vinnare. Det ger möjlighet att lätt flytta in på scen och ha musiklekar med mera rörelse där och enkelt att flytta in instrument för fester. Säkerheten i slöjdsalen där bara de lärare som har kompetens för teknisk slöjd kan sättas på el i salen eller sätta igång maskiner känns tryggt och bra för en rektor med ansvar. Även automatiken där spånsug slår på automatisk på den maskin man sätter igång känns riktigt smidig. Kopplingen där yt- och värmebehandlingsrum finns i skarvet mellan bildkonst och teknisk slöjd känns lyckad. 
6. Akustiken med reservation. De öppna lärmiljöerna med textilmatta har bra akustik, de akustiska vinylmattorna (eller vad de är för material) i traditionella klasser når inte riktigt i mål men är bättre än mer traditionella alternativ. Matsalens akustik (där det finns enbart hårda ytor) överraskade positivt och det går att diskutera med kompisarna utan att det blir en massa ljud i utrymmet. 
7. Belysningen. Vi har fattigmansversionen av ledbelysning som motsvarar dagsljus. Den fulla versionen läser av ljuset utomhus och justerar sig själv utgående från det. Det kan också justeras via snabbval för att ha en färgsättning som stöder aktiva perioder, lugnare stunder etc. Det finns forskning som visar att belysningen kan påverka inlärningsresultaten ganska mycket (öka läshastighet med 35% och minska felen då man läser med 36% mm). Vi har varit för kort tid för att se resultat men alla är överens om att belysningen känns behaglig.

Var kunde vi då ha lyckats bättre? Jo på några punkter får vi fundera vidare. Att ha rena betonggolv visade sig vara ansträngande för ryggen och en i personalen blev sjukskriven för att ryggen gick helt i lås. Nu har  den personen tossor på inne och det mjukar upp det så det har fungerat. Men att gå i bara strumpor (vilket är möjligt då vi har golvvärme) kan bli tungt på så hårt och stumt underlag. Men nu vet vi detta och kan bemöta det på rätt sätt. Den andra stora grejen som vi jobbar på är akustiken i gymnastiksalen. Drygt 900 kvadrat resonanslåda har varit en akustisk plåga. Speciellt då mellanväggarna till största delar består av nät som inte blockar minsta lilla ljud. Diskussioner förs om nya mellanväggar och så får vi se om det behöver sättas akustiska plattor på väggar i utrymmet. Golvet som består av en gjuten mjuk massa har däremot känts skönt under fötterna och för den verksamhet vi har i skolan känns det riktigt lyckat. Disken där man skrapar tallrikar rena och sätter bestick etc i disken är i nuläget en flaskhals men den skall byggas om i sommar enligt de insikter vi fått så även denna bit kommer att lösa sig.

Är huset en fullträff? Inte riktigt. De strama direktiven kring rumsprogrammet (antal rum och deras storlek) stjäl en hel del flexibilitet och jag har ingen klar plan för hur jag löser situationen om jag får in en ny årskurs som inte ryms i en klass. Finska sidan har en öppen lärmiljö även för de lägre klasserna men på svenska skolans sida finns detta bara på "stora sidan". Vi får hoppas på det bästa och ta den bron när vi kommer dit, om vi kommer dit. Så finns det ju en del detaljer som vi satt på "bör åtgärdas-listan" och de kommer att åtgärdas under detta år så inget att gråta över på den punkten. I övrigt, jo det är det!

Här på Borgås Facebooksida finns en del bilder tagna innan vi flyttade in.

Som en fotnot kring namnet Kantelehuset. Vi finns på adressen Sampovägen 3 och närområdet har en massa gatunamn med koppling till Kalevala. Sampo hade ju en koppling till rikedom medan kantelen var en symbol för andlig tillväxt. Kantelen har fem strängar och vi är fem aktörer i huset. Dessa är några element som gör namnvalet ytterst symboliskt och välvalt för vårt center för bildning och förhoppningsvis andlig tillväxt.

Byggsammanfattning inför slutspurten

Ett år in i skolbygget

Skolbygget har nu en färdighetsgrad på 84% och merparten av besluten börjar vara gjorda. Resan till denna punkt har varit lång och även om vårt skolhus kommer att bli det bästa i kommunen (och antagligen även i en massa andra närliggande kommuner) så är det inte en 100%-ig lösning. Det vi inte uppnår beror på processen, inte ekonomi, ironiskt nog.

Processen har startat, stoppats och rivstartat med helt nytt utgångsläge så vi har snarare försökt reagera än agera. Det är aldrig bra. Som några exempel kan nämnas att i första skedet planerades ett hus med finsk och svensk skola, förskola för båda, ungdomsväsende, bibliotek, socialväsendet och en gymnastiksal av större format. Sedan drog sig socialväsendet ur, faktiskt utan att meddela de personer som satt och bearbetade ritningarna, därefter togs bibliotek och ungdomsväsende ur ekvationen. Kvar blev skolor och förskolor och dessa gick sedan till offertrundan.

I samband med offertrundan blev det klart att staden skulle spara in 10% på sina kvadratmetrar för att som ett moment stärka stadens ekonomi. I ett nybygge är det en flopp. Vi skall ändå ha samma antal rum, samma mängd med teknik så vi sparade 10% i kvadrat, 2% i byggkostnader och skar bort 20% i pedagogiska förutsättningar. Jag såg inte det som ett helt lyckat koncept... Men vi skulle ha kunnat bemöta detta om vi fått planera skolan utgående från verksamheten. Nu startade allt från ett sk. ”tilaohjelma” där det definierades ett visst antal rum utgående från ett tänkt elevantal. Rummens storlek definierades direkt i detta program och det fick inte diskuteras. Här tappade vi våra 20% i vårt skolbygge. Som litet exempel. Vi har haft grupper på 33-35 elever med sina två lärare i våra baracker i ett utrymme på 80 m², dessa har innan det varit uppdelade i två klasser som verkat i varsitt rum på 60 m². Säg att vi skapar klasser på 80-90 m², lägger ett litet grupprum på 10-15 m² i anslutning till dessa så har vi en bättre och mera flexibel lärmiljö och har sparat 5-30 m². Responsen från alla som jobbat på detta sätt är att det har varit betydligt bättre än det de hade förut, dvs 1 klass, 1 lärare och 60 m².

Det här har inneburit att planeringen i högre grad har handlat om att rädda så mycket pedagogiska möjligheter som möjligt i ett föråldrat skolplaneringskoncept i stället för att på riktigt få planera och bygga framtidens skola utan hinder för pedagogiken. En del av räddningen har varit att vi varit tre rektorer som tillsammans med våra team kunna bolla och fundera på lösningar. En ensam rektor skulle knappast ha klarat av att göra samma, speciellt inte om den som vi i huvudsak skött skolan och haft detta planeringsansvar vid sidan om.

Vad är det viktigaste då att beakta och lära av planeringsprocessen? Jo utse planeringsansvariga på skolan i tid, gör detta 2-3 år innan bygget skall komma igång. Den centrala tiden är just dessa år, inte när skolan byggs. Under byggtiden behövs den planeringsansvariga för att gå på möten och se att det blir som det är tänkt men det behövs tid att tänka till hur man vill ha det och att få detta in redan i offertritningarna, inte som vi att vi efter godkänd offert ritar om hela skolan på 2 månader (och lägger till bibliotek och ungdomstjänster). Låt gå att lokalitetsledningen vill göra ett program där det framgår vad det kunde vara för utrymmen, deras antal och storlek. Detta ger ramarna, ytterväggarna. Därefter är det rätta sättet att den planeringsansvarige på skolan sitter ned med arkitekten och diskuterar det pedagogiska upplägget, hur grupperna i snitt ser ut, var slår man ihop och var delar man grupper, hur jobbar man i olika utrymmen, i olika ämnen. Hur tänker man gällande elevströmmarna i skolan, till och från raster, övervakning på raster osv. När denna bit är klar så kan man från dessa ritningar göra en offertrunda där merparten av det man önskar faktiskt ingår i offerten och inte leder till återkommande diskussioner om vad den och den ändringen kommer att kosta. På det hela taget innebär den extra kostnaden av att ha egen arkitekt säkert en inbesparing i form av färre ändringsarbeten med dyra prislappar och ett hus som är bättre lämpat för den verksamhet där skall vara. Ett gammalt timmermansråd är att mät hellre två gånger och såga en än tvärtom. Samma princip här.

Ovannämda process skulle säkert underlätta även en del av de problem vi haft med processen där det kan komma delmoment som skall kommenteras inom 3 arbetsdagar, trots att alla befinner sig på semester eller att det vi bestämmer inte kan förverkligas för det går inte mera att dra el då väggarna är jämnade och målade redan. Stundvis har det känts som i exemplet: du kan välja vilken färgs bil som helst så länge den är svart.... På det hela taget handlar detta nog om att bildningsväsendet skall visa tydligt att det är deras projekt och att det är de som skall sitta på kuskens plats. Här tror jag att vi kan bli bättre. Även att ha modet att bygga tillräckligt stort. Nu är förskolans utrymmen planerade för 60 barn och då vi inleder där om ett halvt år så vet vi att de har 79-80 barn i förskolan. Svenska skolan torde rymmas i sina utrymmen på sikt medan finska skolan torde få liknande problem som förskolan på sikt.

Nya flexibla lärmiljöer och de undervisningsmetoder som lämpar sig bäst är ett område som ännu inte undersökts så mycket. Konceptet går ju tillbaka till antiken men man gjorde ju inte någon nämnvärd pedagogisk forskning då eller senare. Denna forskningsbit har tagit fart under den industrialiserade eran då allt skulle vara effektivt och mycket fabriksmässigt. Förutsatt att vi inte vill producera robotar i skolan så behöver vi förändra både lärmiljön och metoderna och forskningen kring vad som fungerar och varför håller bara på att komma igång ännu. Det första verket kring detta som jag läste var Marko Kuuskorpis doktorsavhandling kring ämnet Tulevaisuuden fyysinen oppimisympäristö. Flera undersökingar och verk som jag läst under processens gång finns här: http://www.pearltrees.com/leckis/forskning-avhandlingar/id13681567#l385

Under processens gång har vi även besökt ett 30-tal skolor, 4 av dessa med ovannämnda Marko som guide och som kunde presentera vilka element som varit lyckade och vad som inte hade fungerat. Det har varit viktigt att inte bara se utan att även få höra hur har ni tänkt här och har det fungerat som tänkt, om inte varför? Så att bara titta på bilder och videor hjälper inte till insikt om vad som skall ingå och på vilket sätt i ens egen skola. En annan viktig del har varit att vi har varit tre motiverade rektorer i samma byggpaket, vi har kunnat agera bollplank och granskare åt varandra och då alla haft sin egen specialitet (jaettu johtajuus, opettajatiimitopetus, fysiska lärmiljön med ljus och akustik, ergonomi och möbel-lösningar, skola i rörelse), så har vi tillsammans kunnat hitta bättre lösningar som beaktar helheten betydligt bättre än någon av oss ensam hade kunnat drömma om att uppnå ensam med sin egen skolas personal. Vi har även varit med i en del nätverk (majakka och fyren) men det kändes som om vi körde på autobahn åt ett håll medan de tog andra rutter eller kom efter i annan takt. För mig personligen var behållnigen liten från de första träffarna så jag tog beslutet att min tid kunde användas bättre på annat sätt och jag deltog inte i en enda nätverksträff under förra läsåret. Däremot gick en av mina blivande lärare från den skolasom slås ihop med vår på några träffar. De personliga nätverken visade sig vara mer värda för mig än dessa nätverk. 

Trots min kritik gentemot processen har detta ändå varit den bästa processen kring något skolbygge någonsin i vår kommun. Aldrig förr har användarna hörts i denna grad och här kommer att finnas lösningar som direkt är förbättringar utgående från användarnas initiativ. Även elever, föräldrar och övriga invånare har hörts och det visade sig vara avgörande i samband med gårdsplaneringen. Min tanke var att det skulle vara en process där barnen skulle få vara de som funderar och planerar men ritningarna kom och skulle vara kommenterade samma vecka så det fanns inte tid att organisera något där eleverna hade kunnat höras, speciellt som vi talar om elever från tre olika skolor. Då kunde vi gå till sammanställningen kring de frågorna från den workshop där eleverna hade fått tänka till kring hur de ville ha det i dessa frågor. Vi gjorde några justeringar i planen utgående från detta och slutresultatet blir ganska bra.  

Jag sticker inte under stol med att processen varit lång, tung och intensiv. Ibland verkar det som om alla andra nog kan vara på semester men rektorn förväntas kunna ställa upp på möten när som helst. Mot den bakgrunden är det bra om den planeringsansvarige inte har en massa elever som blir utan lärare då rektorn (eller annan utsedd) går på dessa möten, sitter med leverantörer, planerar olika lösningar och går igenom ritningar. En skola av idag skall inte vara enbart skola utan den borde igen ta rollen av central enhet/plats för hela det omgivande samhället. Det innebär flera aktörer och samanvändning av utrymmen mm. Det här innebär en hel del koordinerande och att hitta lösningar rent fysiskt för att möjliggöra det samt att kunna ha klara överenskommelser om hur var och en sköter sin bit, hur vi samverkar och vilken är vår gemensamma syn på allt i huset. Under byggtiden läggs grunden för detta och då verksamheten har kört igång så behövs det ännu en massa möten för att koordinera, justera och bemöta sådant man inte beaktat. Som vi hörde av Pertti Parpala från Ritaharjun monitoimikeskus: Arbetet är inte klart då det nya huset står klart, då först börjar det. Verksamheten kräver sin insats och tid då det är många aktörer i gemensamma utrymmen. Jag är dock hoppfull om att den biten skall gå förhållandevis smidigt då processen fört enheternas chefer nära varandra och det har verkat vara lätt att diskutera och nå samförstånd.

Med dessa ord tar jag semester och samlar krafter för höstens utmaningar. Dem tar vi sedan itu med uppbackade av ett fint team.   

Stöda rätt

Det har varit blygsamt med skola och funderande en lång tid. Kanske bra så. Trots min långa frånvaro har jag till vissa delar nog hållit mig ajour om huvuddragen kring det som sker i skolan. Det har inte varit en dans på rosor alla gånger. Nu skall det förtydligas att jag har ett team som är värt att höja till skyarna så det de inte fixar vet jag inte vem som skulle fixa det heller. Så min frånvaro skall inte ses som avgörande faktor även om det ju nog belastat alla i skolan lite mera, framför allt min vicerektor som har full undervisning.

Vi har elever som vi denna höst har fått sätta enorma resurser på, både gällande tid, energi och omdistribuering av personalresurser. Utan de resultat vi hoppas på. Det är ett läge då vi skolan tvingas inse att vi gjort allt vi kan och att resultat kräver mer än vi har att ge. Det finns ännu några aktörer utanför skolan som vi har försökt få med in i teamet som skall stöda den enskilde eleven men de hjulen rullar notoriskt långsamt. Det positiva i allt detta är god kontakt till hemmen och ett gott samarbete med dem. Utan den biten tror jag att vi hade gett upp för länge sedan.

Men det jag började fundera på var om vi gör rätt, använder vi resurserna effektivt på detta sätt? I ärlighetens namn så har vi satt en massa resurser på en elev under 4-6 timmar/dag, 5 dagar av 7. Totalt alltså 20-27 timmar av 168 timmar i veckan. Totalt 760-1026 timmar av 8760 timmar i året. Vi har alltså hand om barnet i 8-12% av tiden under ett år. Det är toppen av isberget. Är det realistiskt att tro att man kan uppnå fundamentala skillnader genom att knacka på toppen av ett isberg? Det ologiska är att man i många skolor faktiskt gör det, så den tiden läraren och elevvårdspersonalen har med varje barn är viktig och kan vara avgörande MEN jag tror vi borde bli bättre på att stöda barnet och familjen (egentligen hela stödnätet kring ett barn) i deras arbete under de resterande ca 90% av tiden.

Hur gör vi det? Vem gör det? Jag tror inte vi har någon som naturligt skulle axla den rollen idag. Skolan har fullt upp med sitt tidsintervall så det är inte skolan som kan ha detta på sitt bord, troligtvis är stödbehovet även ett annat än pedagogiskt. Socialen... njaa, känns som en byråkratisk apparat dit allt försvinner, detta är väl närmast ett systemfel, det finns en massa duktiga engagerade människor på, i alla fall den lokala, socialen. Jag tror det kunde vara ett mer utvecklat stödperson/stödfamiljs system. Kanske någon sorts familjehelpdesk med låg tröskel att ta kontakt. Det behöver ju inte vara så formellt, kanske skapa stunder att diskutera kring var man slår huvudet i väggen medan man gör något som involverar hela familjen. Eller är det en vidareutveckling av schoolcoach systemet som varit välinvesterade pengar i Borgå så här långt? Kanske någon annan har en bra ide som skulle gå att tillämpa här? Som sagt, min tankeverksamhet har varit på stand-by en tid och själv har jag inget svar.

Programmerin och ny läroplan

Då har vi en ny läroplan. Syns det? Antagligen är det i de flesta klassrum samma gamla lunk som tidigare. Trots att den nya läroplanen är ganska upphaussad, har varit omskriven och debatterad även utanför landets gränser. Själv konstaterade jag surt på en fortbildning om den nya läroplanen att det verkar vara samma gamla skit i nytt fint omslagspapper. Jag reagerade på att det bara talades om undervisning, inte om inlärning. För mig är detta fel fokus. Fokus skall inte vara på (karrikerat) att lärarna föreläser till 100% utan på att eleverna lär sig fullt ut enligt sina förutsättningar. Hur kan vår läroplan inte få den biten rätt?

Nog om det. En av de stora grejerna som dyker upp är programmering. För att bemöta detta ordnas det fortbildningar i programmering land och rike runt. En del lärare går på dessa och merparten låter antagligen bli... Redan förra läroplanen stipulerade att varje elev skulle få använda ikt som stöd för sin inlärning minst en timme/vecka. Jag påstår att en mycket stor del av våra barn inte fick detta. Största orsaken är inte brist på apparater, nät eller annat som skulle kräva ekonomi. Största problemet är den enskilde läraren. Läraren som ser en konflikt eller ett hot i ikt. Du vet den där läraren som säger att allt vi har gjort faktiskt inte är så dåligt att vi måst börja använda datorer. Den läraren har en liten poäng, men den poängen är tagen ur sitt sammanhang.

Om vi flyttar scenariot in i slöjdsalen i stället för att förtydliga detta. Förr klarade man sig fint med handborrar, hammare, skruvmejsel, ryggsåg, stämjärn, skölp och sandpapper. Vi klarar oss fortfarande fint med dessa, trots det är jag riktigt glad för att det skall komma en större slipmaskin till maskinsalen i den nya skolans slöjdsal. Varför? Det är ju fint med lugna sandpappranstunder där barnen lär sig att tålamod är en dygd osv. Jo, det är säkert fint OCH ett bra sätt att strypa intresset för slöjd. Säg att eleven använder 8 lektioner till att slipa smörkniven i körsbärsträd och ändå har en gropig halvestetisk produkt att visa upp, är det här det pedagogiskt sett bästa sättet att jobba? Alternativet är att låta eleven använda den nya tekniken (i detta fall slipmaskinen), slipa maskinellt i 5-10 minuter, få ett bättre slutresultat och spara 7 lektioner för annat som ingår i ämnet.

Programmeringen får agera exempel i anslutning till teknik och den nya läroplanen. Vi kan låta alla våra lärare gå på programmeringsfortbildningar men det räcker antagligen inte. Vi kan satsa stora pengar på Bee-Bot, Blue-Bot, Vortex, Sphero, Ollie, Ringo, Lego Mindstorms, Buddy, Meccanoid G15KS,  JD Humanoid och andra robotar om vi så vill, men någon garanti för resultat är det inte. Det är inte heller alla de gratissajter eller appar som finns. En del sådant kan du hitta i denna länksamling.

Allt startar från pedagogen, dess insikter, färdigheter och kunskaper. Mot den bakgrunden är varje fortbildning bra men ännu bättre vore det om vi hade pedagogiska kaféer där lärarna kunde bolla idéer och diskutera olika upplägg. Kanske öka mängden kompanjonslärarskap för att osäkra lärare skall få göra saker tillsammans med en säkrare lärare? Jag vill inte att programmering skall bli något jippo som man gör 1-2 dagar under ett läsår. Tanken är väl att programmeringen och det logiska tänkandet skall finnas med som ytterligare ett verktyg i (kanske främst) matematikundervisningen. Vi behöver alltså få våra lärare på en nivå där de kan analysera sin matematikundervisning och kunna se vilka delområden som enklare kan introduceras och fördjupas genom programmering.

Faktum är att rektorn inte får tillåta lärarna att gömma sig bakom att det gamla har fungerat bra och gett fina pisa-resultat. Det är inte vettigt att utgå ifrån att alla andra i skolan skall utvecklas förutom lärarna! De skall upprätthålla sin kompetens, de har en enorm inverkan på barnen via sin möjlighet att välja metoder och sätt att bygga upp undervisningen, med denna rätt kommer ett ansvar. Nämligen ansvaret att behärska och förstå alla de metoder som finns tillgängliga.

Jag vet inte om jag skulle gå så långt som i Helsingfors där det stipuleras att en viss procent av undervisningen skall vara med ikt. Inte heller är jag automatiskt såld på att böckerna skall bytas ut mot teknik. Vi har länge haft lärare som skippat läromedlen och gjort egna tillsammans med eleverna, det ser jag som ett ypperligt exempel på lärare som utvärderat verktygen och valt något som de upplever att är bättre (att gå enligt läromedel kan ju bero på att läromedlet är bra eller att man gör det lätt för sig, dock omöjligt att avgöra vilketdera så därför är den biten inte tecken på något alls...). Denna sorts personal vill jag ha och jag tycker att vi skall förutsätta att vi har en välutbildad personal som håller sig uppdaterad och därigenom beredd och kompetent att ta ställning till vilken metod som tjänar elevens inlärning bäst i varje enskild situation. Då sker det antagligen bra inlärning som till skillnad från bra undervisning bär långt.

Kan skolan bli en viktig rad i din cv?

En tanke, en vision

Vi har alla vår egen tanke varför vi vill arbeta som lärare, eleverna och familjerna har kanske inte i lika hög grad någon tanke om var eller varför de vill gå i en specifik skola. Allt detta är något som funnits malande i bakhuvudet men som jag inte egentligen aktivt har försökt få formulerat i ord. Nu då skolbygget har satt igång är det något av sista sekunden för att formulera en vision, en värdegrund för den nya skolan. Detta är nämligen något som man skall kunna se då man kommer in, inte enbart i verksamheten utan även i hur huset utformats!

Jag vill att det skall vara en plats att vara stolt över, att alla som gått där kan känna som om det är något att skriva in i sin cv, jag gick där! Vi skall också forma dem som kommer dit så att de står för något mera, de är lite mera, sticker ut på ett positivt sätt. Kort sagt vi skall bjuda på det som gör dem stolta över sin historia hos oss.

Mina egna tankar är ju inte mycket värda, ett värde får de om de blir våra tankar och med våra avser jag då alla som arbetar i huset. Den processen skall inledas i höst men detta kan ju vara ett diskussionsunderlag inför den processen.

Jag vill som sagt att man skall kunna se vissa egenskaper hos en elev som kommer från Vårberga, oklart ännu hur detta skall te sig gällande ungdomar som besöker ungdomsgården, kunder i biblioteket osv. Men mitt specialområde är eleverna så jag tar fasta på dem. Min vision är följande.
En elev från vår skola (inte rangordnat ännu):

• Tar ansvar för sig och sin omgivning (inbegriper både människor och saker)
• Kommunicerar mångsidigt
• Samarbetar bra med vem som helst 
• Är duktig på att förmedla tankar och åsikter
• Lyssnar på andra och kan beakta deras tankar/åsikter
• Visar respekt
• Är artig
• Är trygg i sig själv

Någon kanske undrar över avsaknaden av akademiska mål. Det är klart att jag har ambitioner gällande dessa också, jag vill att våra elever skall vara bättre än snittet då det gäller läsning, både gällande kapacitet och aktivitet, jag vill att de skall vara bättre än snittet i matematik och finna en trygghet i vetskapen om detta. De skall ha inblick i hur man använder modern teknik, vara mångsidiga i konst- och färdighetsämnen och ha en bred allmänbildning men jag tror att dessa kommer betydligt lättare om ovanstående punkter är i skick. 

Vi har vår värdegrund i läroplanen, skolans vision finns i verksamhetsplanen osv. Några har till och med läst dessa... Lärarna har ofta sin egen personliga vision och värdegrund men nu upplever jag att vi behöver en gemensam vision och värdegrund för hela huset. Den skall vara kort (jag har satt upp för mig själv att den skall rymmas i en tweet på 140 tecken) och omfatta hurudana människor vi vill att skall gå ut ur vårt hus. Inte vad vi tror på utan vad vi jobbar för. 

I tiderna då Akilles körde igång med Gustavstävlingarna var det en skola som hade en stark profil och tydlig vinnarkultur. Min förra skola Svartså skola brukade vinna det mesta i dessa tävlingar, notera då att det var en skola utan gymnastiksal! Att skolan blev något av ett brand inom idrott blev klart då man kunde höra andra skolors elever säga "där kommer Svartså, de vinner allt". I ärlighetens namn var ju inte gymnastiktimmarna det som förädlade dessa elever utan familjernas och personalens engagemang. Lärarna stod på tävlingarna med sina elever och stöttade dem i alla lägen, föräldrarna gjorde det där och på alla andra platser. Alla slöt upp kring sina barn. Här brister det i dagsläget. Hur får vi familjerna att sluta upp runt sina barn i skolsammanhang. Då egna byskolan stängs och man åker till en skola lång bort, hur får vi den familjen att känna att det är deras närskola och en skola de vill vara aktiva i? 

Kanske vi kan skapa broar via ett tydligt mål som alla kan stötta och omfatta? 

Vad kunde då vår "slogan" vara? Jag vet inte, kanske något i stil med: Trygg, respektfull och stark, färdig för nästa steg. 

Som sagt, den är inget värd innan det är VÅR slogan och innan den är det har den säkert omformats och bearbetats en hel del. Det skall den få göra, vi skall fundera, kasta fram tankar och förslag, sova på saken, tänka till, tänka om och landa i något vi känner att det här är våra barn, vårt hus, vår verksamhet, våra kunder - det är vi!

Nog tänkt. Nu är det sommar, tid för att kolla fotboll, läsa en bok, njuta av natur och stillhet, att bara vara och återhämta sig, se familjen och ladda upp för kommande utmaningar. Så två månader då man får vara som Sveriges fotbollslandslag, ha noll skott på mål i de första matcherna. Man behöver inte ens ha mål just nu. Bara njut!